Jag saknar dig. Jag vill att du ska veta hur mycket jag saknar dig.
Hur mycket jag längtar efter att få vara med dig igen.

Du älskar solen, precis som jag, när den silas mellan träden.
Du älskar knopparna på våren, sipporna och alla gröna nyanser. Som jag.
Och höstvinden som smeker oss och tar allt det röda, gula och bruna med på små flygturer.  
Till och med regnet är vårt, när vi är tillsammans i det.  

Tillsammans. När jag vill vara alldeles ensam, vill jag vara det med dig.
Du får mig att glömma allt annat. Allt som tar plats.
Med dig finns bara det vi håller på med, du och jag.

Förlåt mig att jag bromsar dig ibland. Att jag vill ta andra vägar.
Förlåt att du får ta alla stötar. Du är så bra på det.
Du håller upp mig i din varsamma famn när marken skakar under mig.

Och du. Tro inte att det är dig det är fel på. Tro inte att jag inte vill vara med dig. Jag vill så gärna. Men det är för tidigt än. Det gör fortfarande för ont.

Men när det har lagt sig. När det onda har läkt.
Då är det du och jag igen. I skogen. I leran.

Jag saknar dig. Cykeln min.