Sånt som gör mig glad.
Att Abbe och jag fick ett tackkort från brudparet som ropade hem Sonias bröllopsfotografering på mina hjärtebarnsauktioner i febuari. Så fint på alla sätt och vis. Det värmde ända in i hjärteroten.

Att se barnen utvecklas. Höra de vingliga tonerna från storebrors saxofon mer och mer likna musik för varje dag som går. Att se honom på handbollsplanen kasta sig över sexmeterslinjen mot målet och skjuta hängande i luften. Att höra Abbes ljudade små meningar när vi sitter med läsläxan tillsammans. En ynnest.

Sånt som gör mig trött.
Att behöva tjata på hantverkaren att de ska göra färdigt jobbet de påbörjade för fyra månader sedan så att vi kan börja använda vår tvättstuga och badrum.

Att jag inte tycks få tiden att räcka till. Hur jag än bär mig åt.