Jag kan bli helt sjuk av att missa fina dagar. Inser att det kanske låter lite rubbat för vissa av er, men jag blir väldigt stressad av att se att en vacker vinterdag bara passerar mitt framför näsan på mig utan att kunna göra någonting åt det. Som idag. Femton minusgrader, knallbå himmel och sol som fick snön att gnistra som om hela världen vore beströdd med diamanter.

Jag vill kunna packa en ryggsäck med blåbärssoppa och grillkorv och ta med familjen till sjön för att åka skridskor. Palta på oss varma, sköna kläder, göra upp en eld, sitta på en fårskinnsfäll i solen och njuta. Kolla vilket väder, vi sticker ut och älskar det. Få ett ryck. Vara spontan.

Men. Man är inte spontan när man har barn i den här åldern. Så är det bara. Livet är ett schema. Varje dag i veckan är planerad. Varje timme. Varje minut. Det var bara att inse att Abbes simskola på förmiddagen och storebrors handbollscup på eftermiddagen inte tar någon som helst hänsyn till att solen råkade skina extra fint just denna lördag. Jag fick bita ihop och sitta i en idrottshall och försöka glömma det fina vädret ute.

Samtidigt ska jag säga att jag tycker väldigt mycket om att till exempel se storebror spela handboll. Det är inte det. Jag njuter till max av att följa barnens utveckling. Oavsett om det gäller handboll, simning, saxofon eller läsläxan. Det är en föreställning värd mer än alla världens Oscars-statyetter. En gör-livet-värt-att-leva-show. Så, det är liksom inte det.

Det är spontaniteten jag saknar. Jag längtar efter att inte ha varje bråkdel av mitt liv schemalagd.

Nåja. Vad är väl en dag i gnistrande sol? Det kommer kanske fler finvädersdagar. Med lite tur infaller de nån gång då man kan strunta i andra åtaganden.