Jag har som vanligt förberett honom i flera dagar. Vi har snackat om vad som ska hända i morgon, att vi ska vara på sjukhuset hela dagen och att vi ska till olika avdelningar och olika läkare. Han är beredd på vilka saker han ska göra som kommer att vara obehagliga, han har gjort dem förut.

Han vet att besöket hos ortoptisten på morgonen sannolikt kommer att innebära droppar i ögonen. Droppar som svider och gör att allt blir suddigt ett tag. Och han vet att eftermiddagens lungscintigrafi innebär att de måste sätta en nål på honom. En flygplansnål, som vi kallar dem, för att de små plastdelarna som man fäster med tejp på huden liknar vingarna på ett litet flygplan. De kommer sticka en sån där flygplansnål genom hans hud och in i ett blodkärl för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Och faktiskt. Abbe verkar ganska cool inför de här sakerna. Okej, jag vet att han kommer att protestera när det väl är dags. Men eftersom han har full koll på vad som ska hända så det är förhoppningsvis lite avdramatiserat. Och han vet att jag förstår. Att jag vet att han inte tycker om de där grejerna. Han vet att om det går någorlunda bra så kommer han att få väldigt mycket beröm och säkert lite extra goda grejer från kiosken när vi tar en fika.

Resten är enkelt. Ögonundersökningen är en piece of cace om man bortser från dropparna. När väl nålen är satt är lungscintigrafin heller inte mycket att oroa sig för, tycker Abbe. Det handlar bara om att ligga alldeles stilla under hela undersökningen och det ska inte vara några problem om man bara har med sig rätt film på DVD.

Det kommer att gå bra imorgon. Det är jag säker på.