Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är en riktig mes när det kommer till skolavslutningar. Jag står alltid med en stor klump i halsen och torkar tårar i ögonvrån eller på kinden om de hunnit smita så långt. Det är inte inte alls sorgligt – tvärtom – många gånger har jag svårt att hålla skrattet tillbaka tillsammans med tårarna, det är bara så rörande och känslosamt. Som en välregiserad Hollywoodrulle, eller nåt sånt där översliskigt avsnitt av Extreme home makeover.

Jag tror det är förväntningarna, avskeden och ambitionerna i en salig röra som gör det. Barnen har arrangerat och tränat, de är finklädda och laddade. Vissa lämnar skolan i år, andra byter lärare. Och trots att den musikaliska ambitionen ibland skjuter betydligt högre än slutresultatet når, så är det så fint att se viljan och tron på att det ska gå. Det räcker för att jag ska börja se grumligt i alla fall.

Idag var det extra nervöst. Storebror skulle spela "Den blomstertid nu kommer" på saxofon ihop med två kompisar. Han har övat varje dag, det har låtit bättre för varje gång han övat och de sista veckorna har han lagt bort noterna och spelat helt utantill. Men jag vet hur det är. När man står där och alla tittar och plötsligt är hela huvudet soprent. Blankt. Nervositeten tar över och allt man tränat på är borta.

Men det verkade inte påverka storebror alls. De spelade superfint och jag ska erkänna att jag sträckte lite extra på mig när de spelat. Storebror har visserligen gjort hela jobbet själv, men hey, jag har ju gjort storebror.