Vi var ensamma den här helgen, killarna och jag. Mamman var på en studieresa med jobbet, så medan hon åkte till London passade vi andra tre på att pressa ur det sista ur denna sommaren, här hemma. Egentligen är det väl höst förstås, men än så länge har september månad varit exemplarisk om du frågar mig.

Efter skolan i fredags packade vi kanoten med liggunderlag, sovsäckar, grillkorv, dricka och godis och rullade ner den till sjön. En kort paddeltur senare gick vi i land på en liten ö och bar upp vår packning till vindskyddet mitt på ön, byggt av privatpersoner med spillvirke från någon husrenovering. På vindskyddet sitter en skylt med en berättelse om hur pappan och ett av barnen i familjen släpat virke över isen då det blev till. De skriver att det är kul om vindskyddet används av många och ber folk att vara försiktiga med det. Fint tycker jag. (För något år sedan fick jag också reda på att familjen som byggt det är en av fröknarnas från killarnas skola, lustigt nog)

Storebror fiskade och visade Abbe hur man gör när man kastar med haspelspö så att också han fick prova några gånger. Killarna klättrade i träd och jagade varandra runt ön, vi grillade korv och låg i sovsäckarna i skenet från lägerelden och mumsade på chips och dricka medan jag högläste Harry Potter. Mysigt är förnamnet.

Någon timme efter att vi somnat vaknade jag med ett ryck. En storlom slagit sig ned precis utanför vindskyddet och bestämt sig för att tjoa lite på sina andra lomkompisar som antagligen var på andra sidan sjön någonstans. Jag lovar att det inte var några problem för dem att höra den. Alla som någonsin har hört storlommens läte vet att de tutar i rätt bra. Det är för mig helt obegripligt att inte Abbe och storebror vaknade, men det gjorde de inte. Och ska man vara ärlig var ju det här en rätt exotisk upplevelse.

Själv gick jag upp innan solen för att testa en grej jag har funderat på ett tag. Jag riggade mig GoPro-kamera som har en timelapse-funktion, dvs den kan ta bilder med ett visst tidsintervall som jag sedan sätter ihop till en film. Jag ställde in den på en bild per minut och monterade den på en pinne riktad åt det håll solen skulle gå upp.

Det var en magisk morgon. Knäpptyst. Det enda som hördes var en och annan storlom vars sång ekade över sjön. Den här gången från långt avstånd. Det bildades sjörök på vattenytan och i öst färgades himlen rosa och orange när solen sakta letade sig över horisontens kant. Man borde titta på soluppgångar oftare. Varför gör man inte det? Kanske för att det är så skönt att sova på morgonen.