Dagen efter att jag skrev inlägget om åldersgränser var jag och lyssnade på Elza Dunkels, forskare och författare från Umeå universitet, som höll ett föredrag med titeln "Vad gör unga på nätet?". Det var intressant och bra och även om det var ganska många föräldrar från kommunen som kom dit så önskar jag att det varit fler i vår omgivning som dykt upp. Jag tror det hade varit bra för alla föräldrar att lyssna på detta.

Elza gick inte alls in i detaljfrågor av den typen som jag skrev om häromkvällen. Det var liksom inte på den nivån. Nej, det var mer övergripande om vuxnas inställning till barnens nätnärvaro. Och kanske kändes det lite som att de barnen/ungdomarna hon refererade till är några år äldre än våra barn. Men ändå. Det var mycket som var tänkvärt och nyttigt.

Om jag ska försöka mig på att summera det hon pratade om under kvällen blir huvudbudskapet att vi föräldrar ska chilla lite. Det är inte så farligt som mediepaniken ibland gör gällande, de allra flesta unga har en mycket positiv upplevelse av mötet med internet.

Hon berättade att forskning visar att det inte finns någon koppling mellan att råka illa ut på nätet och att dela med sig av personlig information som t ex namn och bild. Det finns alltså inget som pekar på att de unga som varit mer öppna med sin identitet är de som har hamnat i knipa. Däremot kan man såklart ha åsikter om vad för slags bilder de lägger ut, vem som kan se dem och lämpligheten i det av olika skäl. Men det är liksom en annan fråga.

Många gånger är råden som unga får angående hur de ska bete sig på internet extremt motsägelsefulla. Som till exempel, råd 1: "Dela inte med dig av fakta om dig själv." Och så råd 2: "Tänk på att det är inte alla på nätet som är ärliga med sin identitet. Det kan utge sig för att vara en annan." Eh … ok?! För att de har läst råd nummer ett då eller?

Det har däremot visat sig i forskningen att gemensamt för de flesta som råkar illa ut på nätet är att de har en svår situation även utanför internet. Det kan handla om olika saker som mobbing eller övergrepp. Saker som sedan följt med dem ut på nätet. Sorgligt, men sant.

Mobbing har alltså inte ökat med hjälp av nätet, men den har hittat nya rum. Fått nya verktyg. Man kan t ex göra saker på Instagram idag som man inte kunde innan appen fanns. Elakheterna har bara hittat nya vägar.

Men även kärleken har fått nya arenor. Vi gillar, hyllar och berömmer varandra som aldrig förr. Ibland får man höra att det är dumt att ge varandra kärlek för ofta. Att det är dumt att gilla hit och dit. Att kärleken på något vis skulle devalveras. Det är ett konstigt resonemang. Man säger aldrig så om ondskan. "Nu får ni sluta att hata och skriva elaka saker, de är ju snart inte värda något". Nä, mer kärlek säger jag!

Någon förälder uttryckte en oro över att inte hänga med, att inte veta hur alla de nya mötesplatserna, apparna och sociala medierna fungerar. Grejen är att vi måste inte kunna allt. Barnen kommer alltid att ligga steget före och snappa upp det nya innan vi ens hört talas om det. Det vi vuxna kan tillföra är perspektiv och livserfarenhet. Vi lär oss av barnen och de lär sig av oss. Då blir det bra.

Det handlar, föga överraskande, om att ha en dialog med våra unga. Att snacka om vad de gör på nätet, och framför allt att ge dem en trygghet i att de alltid kan berätta om saker som händer. Bra och dåliga. Det gäller försöka undvika att bli arg, förskräckt eller uppskärrad över saker de berättar. Många barn vågar inte dela med sig till föräldrar av vad som hänt av rädsla gör att aldrig få vara på nätet igen. Det är inget bra scenario.

Å andra sidan, detta gäller ju inte bara internet. Eller hur?