Abbe har varit krasslig idag. Febrig, hängig och ont här och var i kroppen. En fullt naturlig reaktion efter att ha fått sin årliga dos av influensavaccin igår. Samma sak varje år när han får sprutan. Han får den för att han tillhör en riskgrupp.

Jag känner på ordet. Riskgrupp. Det smakar inget vidare, men jag får ändå tugga i mig. Om Abbe får influensa är det inte bra. Inte för att det är så bra för någon att få influensa, men med reservdelar i hjärtat är det värre. Alltså sväljer jag det faktum att Abbe tillhör en riskgrupp och är glad att det innebär att han får sitt vaccin varje år.

Abbemamman tog med sig honom till doktorn igår. Jag frågade storebror om han också följde med. Hans svar kändes i magen. Han sa att han inte ville följa med, för att han tycker det är så jobbigt att se när Abbe blir rädd och skriker. Han sa att han blir ledsen när vi måste hålla fast Abbe för att sköterskan ska kunna sticka honom. Han sa att han tyckte synd om Abbe och ville därför inte följa med.

Jag berättade för honom att jag känner likadant. Att det är väldigt jobbigt för oss att behöva tvinga Abbe till de här sakerna. Att behöva hålla fast. Vi konstaterade att Abbe säkert har fått 50 gånger fler nålar instuckna genom sin hud redan än jag fått i hela mitt liv. Jag sa att jag förstår hur storebror tänker och att det gör mig rörd och glad och ledsen på samma gång.

Sedan kom vi överens om hur stolta vi båda är över Abbe, som trots alla jobbiga erfarenheter var världens duktigaste igår. Tvärtemot det som brukar hända, det som storeboror var rädd för, satt Abbe helt stilla och tyst och lät sköterskan sticka sprutan i armen på honom. Inget bråk, inget skrik, inget gråt.

En milstolpe.