Jag minns det som om det var igår. Det var långt före internets tid, långt innan Claes Olsson fanns i var och varannan stad i det här landet. Vi hade deras postorderkatalog. Det var nog pappa och jag som bläddrade mest i den där, han drömde om nya bra verktyg och jag kunde sidorna om elektronik utantill. Jag måste ha varit i ungefär samma ålder som Abbe eller storebror är nu.

På den tiden åkte vi på semester till Dalarna så gott som varje år. Bilsemester. Vi brukade bo i någon stugby kring Siljan – i Leksand, Siljansnäs, Rättvik eller något liknande. Det var där jag fick min första morakniv och satt på trappan till något härbre och lärde mig tälja. Det var där jag skar mig i fingret första gången. Det var fina år, jag minns Dalarna och de här sommarveckorna med mycket värme och kärlek. De hade liksom ett givet mönster. Förutom besök hos någon av tillverkarna av dalahästar i Nusnäs, en sväng till någon fäbod och ett besök i skinnmeckat Malung så stod alltid en tur till Insjön på programmet. Minst en tur.

I Insjön fanns en affär som sålde broderier och andra handarbeten som vi alltid besökte. Jag tror den hette Willhans och jag minns att mamma brukade köpa mönster och garn både till sig själv och till min mormor som var en hejare på att brodera nästan ända fram tills hon dog, 102 år gammal. Alldeles intill låg Tysklinds, som sålde sport- och fiskegrejer, dit vi också gärna gick. Och tvärs över parkeringsplatsen fanns Claes Olsson. Postorderparadiset som hade allt mellan himmel och jord. En gigantisk butik där man kunde gå i timmar och titta på allt man bara fått en glimt av på någon av katalogens alla sidor.

Jag minns det så väl. Jag hade suttit och läst varenda rad på katalogsidan med Mykit Junior i evigheter. Jag kunde texten utantill, både fram- och baklänges. Den hette så, Mykit Junior, och jag minns att jag uttalade namnet som det låter på svenska. Jag hade väl inte koll på vad my kit kunde tänkas betyda på engelska gissar jag. Det var en slags elektronikbyggsats där man med hjälp av ritningar kunde bygga en radio, ett larm, något som blinkade och massa annat, genom att koppla trådar mellan olika motstånd, kondensatorer och transistorer.

Jag hade sparat länge till den där. Jag minns inte vad den kostade, men att det var betydligt mer än jag hade i månadspeng. Jag snickrade till och med min egen sparbössa av några plywoodskivor, betsade den mörkbrun och låste med ett hänglås från en av min storasysters avlagda dagböcker. Jag tror jag låste upp det där hänglåset flera gånger om dagen för att räkna pengarna i förhoppning om att de skulle räcka till min efterlängtade Mykit Junior.

Den känslan. När man har sparat riktigt länge och till slut får köpa sin dyrgrip för egna pengar. Den är svår att slå. Och den vill jag att mina barn ska få känna också. Den, ihop med ångesten när hela sparbössan är tom efter inköpet. Det är så viktigt att förstå pengars värde.

Vi har det nog ganska bra. Jag arbetar i en hyfsat högavlönad bransch, och både Abbemamman och jag har jobb. Det är väldigt lätt hänt att man bara köper saker och ger barnen, för att man har råd, och för att man vill vara snäll. De har fått cyklar när de varit stora nog, för vi tycker att de ska lära sig cykla. Killarna har fått ärva dator av mig när jag bytt upp mig till ett bättre arbetsverktyg, för att den blivit över. Här inser jag att vi är privilegierade och att det finns många barn som aldrig fått en ny cykel eller fått ärva en hyfsad dator i sexårsåldern. Så det gäller att tänka sig för innan man går och köper nya, dyra grejer, så man inte fostrar några bortskämda slynglar som tror att man bara behöver peka på något för att få det.

Abbe har sparat pengar i flera år. I början visste han nog inte riktigt vad han sparade till, men det sista året har det hela fokuserats till en iPad Mini. Han har samlat sin veckopeng, lagt undan pengar han har fått av far- och morföräldrar till jul, vid födelsedagar eller andra speciella tillfällen och han har gjort småjobb. Tjänat en tia här och en tia där genom att hjälpa till att tvätta bilen eller dammsuga hemma. I somras fick han en krona per maskros han tog upp ur gräsmattan med maskrosjärnet och lyckades rensa bort en bit över hundra maskrosor på några timmar.

Och precis som jag själv gjorde när jag var liten så har Abbe räknat, och räknat igen. Men jämna mellanrum har han kungjort hur långt han har kvar till sin iPad Mini. Det såg ut att kunna bli ett köp någon gång efter jul om han önskade sig något presentkort i julklapp att komplettera med. Storebror satsade på att sälja pandasaker (typ som jultidningar, men för WWF) för att kunna komma upp till en premienivå där det fanns ett presentkort på Siba som han tänkte ge Abbe i julklapp. Otroligt gulligt, om än med ett litet egenintresse i att få en spelkompis.

Men så för några veckor sedan hade Apple ett nytt event där de presenterade kommande nyheter. En ny iPad Mini med bättre skärmupplösning och lite snabbare processor är på väg och i samma veva sänkte man priset på den Abbe suktat efter med 400 kronor. Nu var det nära.

I fredags när Abbe räknat pengarna för tusende gången fattades fem kronor och han var så sugen så han höll på att spricka. Jag lovade betala den saknade femman och så åkte vi till butiken. Abbe bar andaktigt sin lilla låda där han samlat sina pengar. I lådan fanns 2590 kronor i allt från tjugolappar och uppåt. Mynten hade mamman växlat till sig för att ha parkeringspengar och för att bespara butiken trasslet.

Abbe stegade stolt fram till disken med ett leende som inte gick att värja sig mot och sa: "Hej. Jag vill köpa en iPad mini".