Fotbollsplanen på barnens skola är ett minne blott, eller rättare sagt gräset på fotbollsplanen är det. Det som återstår är några hundra kvadratmeter gyttjebad med ett mål i varje ände. Tro inte att detta hindrar storebror och hans polare att spela på rasterna. Nix.

Varje dag lämnar vi en tioårig kille på morgonen och hämtar ett lermonster på eftermiddagen. Nej förresten, vi lämnar två pojkar och hämtar två monster. Rätt ska vara rätt, även om Abbe hittar andra sätt att gegga ner sig än just fotboll. Och varje dag blir man så trött.

– Hur bär du dig åt för att bli så där lerig?
– Vadå? Vi spelar fotboll.
– Jamen du har ju lera överallt; finns ju inte en fläck på dina kläder som inte är täckt.
– Meh! Jag slänger mig lite ibland.

Samma sak. Varje dag. Numera har de i alla fall lärt sig att dra på överdragskläder innan de går ut på rasten, men ibland hjälper inte ens det. Jag försöker lite trevande med att de kanske kan spela fotboll lite mer försiktigt, det är ju inte VM de spelar, så de kanske inte måste satsa så våldsamt.

Men så i fredags när jag kom hem efter några sköna mil på mountainbiken i skogen slog det mig plötsligt. När jag stod där på hallmattan och krängde av mig alla mina cykelkläder för att inte dra in all skit i huset insåg jag att jag är ju precis likadan. Mina kläder är också täckta med lera efter varje cykeltur. De måste också tvättas efter varje gång.

Jag rodnar lite inför insikten och roar mig med att fråga mig själv om det inte går att cykla lite försiktigare, det är ju inte VM jag cyklar, jag behöver ju inte satsa så våldsamt. Jag formar svaret i mitt huvud och allt blir så tydligt. Det är klart att inte killarna kan spela lite försiktigt, då blir det ju inget kul. Lika lite som att jag skulle cykla runt i skogen och akta mig för lerpölarna.

Det här med att försöka sätta sig in i någon annans situation för att förstå. Det är viktigt det.