Jag är trött idag. Det har varit några hektiska dagar där jag försökt att, alltså. Där jag. Äh. Det har varit mycket, helt enkelt.

Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.

Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.

Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.

Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.

Som sagt, jag är trött.