Kärnis. Klar och blank, till synes svart på sina ställen där botten är mörk, men genomskinlig och ren nog att ge en hissnande höjdkänsla över ljusa sandbottnar i klara sjöar. Som att flyga fram på vattenytan. Och faktiskt så är det precis vad man gör, flyger fram på den frusna vattenytan. Riktigt fin kärnis i en insjö bär en fullvuxen människa redan när den är tre centimeter tjock. Men det gäller såklart att vara förberedd för att plumsa, på alla sätt och vis, om man åker på så tunna isar.

Det gick på några dagar, när det väl blev kallt. För en vecka sedan fanns inte ett spår av is på sjöarna hemma hos mig, men redan i torsdags såg jag de första entusiasterna kliva ur bilarna med isdubbar runt halsen. Det brukar vara så. Där jag bor – ett par mil utanför Göteborg – finns några sjöar ett stenkast hemifrån där isen alltid lägger sig först i hela regionen. Då kommer de. Längs den lilla vägen står bilarna parkerade på rad och på sjön kommer långa karavaner med åkare från Göteborgs långfärdsskridskoklubb. Man känner igen dem på att längst fram i gruppen åker en ledare med en liten blåvit flagga fladdrande högst upp på ryggsäcken.

Det gäller att passa på, att gripa tillfället när det bjuds, att carpa diem helt enkelt, för olyckligt nog kan man bara njuta av spegelblank kärnis några dagar. Sedan kommer det allt som oftast snö.

Jag kunde inte låta bli. Och jag tog med mig min GoPro-kamera så att ni förstår vad jag snackar om. Carpe kärnisen, goddammit!