Du gör mig stolt varje dag. Visst, jag tjatar på dig om ditt och datt. Jag blir arg ibland och höjer rösten mot dig. Men det är mitt jobb. Det är den viktigaste arbetsuppgiften jag har haft och kommer att ha i livet, att lära dig och din bror att bli fina människor. Jag gör så gott jag kan. Och det är ditt jobb att utmana mig, att testa mina gränser och att pröva vad som är rätt och fel i resan mot vuxenlivet. Och du gör så gott du kan.

Du gör mig stolt när du kryper ner i sängen på kvällen för att läsa en stund. Jag är så glad att du upptäckt hur skönt det är att läsa. Du plöjer böcker i en rasande fart och har ett språk som överraskar mig dagligen. Det känns som att det var igår du kallade din napp för "bam". Som att det var helt nyss som farfar ringde och frågade vad det var för "kopé" du pratade om, då du ville ha en kopp te. Jag minns då mamma och jag läste ur dina favoritböcker om Barbapapa och du sa "mea addipappa". Det känns som igår. Idag är du stamkund på biblioteket.

Du gör mig stolt när jag ser dina fingrar dansa över knapparna på din saxofon. Jag blir lika fascinerad varje gång. Jag önskar att jag själv kunde spela ett instrument på det sättet. När du får ett nytt notpapper, ställer det på ditt notställ och börjar spela. Bara sådär. Jag vet att du tycker att jag tjatar på dig om att du ska öva, men jag ser också att du blir precis lika stolt som jag när musiken flödar felfritt ur ditt instrument.

Jag minns när du nyss lärt dig gå. Du knatade belåten fram på asfalten på vår lilla väg. Jag gick bakom och sprätte som en stolt tupp beredd på att hjälpa dig om balansen svek. Plötsligt föll du framstupa med hakan i backen. Det gick så fort. Jag lyfte upp dig och blodet strömmade ur munnen på dig. Jag lyfte upp dig i famnen och sprang. Jag sprang så fort jag vågade de hundrafemtio meterna hem till oss och in i badrummet. Du skrek och min vita t-shirt var indränkt i blod. Jag det glömmer aldrig. Du hade fått läppen emellan dina vassa små tänder och bitit ett hål rakt igenom den. Det var inte så illa. Mycket blod från en liten skada, men jag minns att jag lovade mig själv att skydda dig med mitt liv så länge jag finns kvar på denna jorden.

Det är några år sedan den där olyckan. Jag har inte glömt den, men det har du. Det är en helt annan kille jag ser på handbollsplanen. Där är du tuff och går rakt in i närkamperna. Jag är glad att du har knäskydd. Du gör mig stolt när jag står där vid sidan av planen. När jag ser dig göra en snygg passning till en kompis som gör mål. Eller när du själv stegar fram, hoppar och skjuter. Men det som gör mig mest stolt av allt är när du smäller ihop med någon – det gör man ju i handboll – och du alltid går fram, tar i hand och kollar att motspelaren är okej. Det är en fin egenskap.

Du tror mig kanske inte, men jag är också stolt över hur mycket du lärt dig av till exempel Minecraft. Även om vi nästan alltid är oense om när det är dags att avbryta spelandet, så är jag imponerad över allt du lärt dig, helt på egen hand. Här är det du som är min lärare, när jag någon gång ibland är med och spelar.

Jag kan hålla på länge till, men då tröttnar du på mig. Jag är mallig över så mycket du gör. Men mest av allt är jag stolt över vilken fin storebror du är. Jag är stolt över ditt tålamod, din empati och all kärlek du ger Abbe. Du är den finaste bror han någonsin kan önska sig.

Grattis på elvaårsdagen, Hugo! Jag älskar dig.