Idag har jag gjort något jag aldrig hade trott att jag skulle göra, om du frågat mig för några år sedan. Jag har talat inför personalen på barnavdelningen på ett sjukhus. Det var ett trettiotal sjuksköterskor, barnsköterskor och läkare som lyssnade och om ett par veckor ska jag tillbaks och hålla samma dragning för den andra halvan av personalstyrkan. Den halvan som var på sjukhuset idag och tog hand om de sjuka barnen, medan deras kollegor var på utbildning.

Vad hade jag att säga dem, kan man fråga sig? Det undrade jag också när jag fick ett mejl med förfrågan, men när jag tänkte efter lite insåg jag att jag faktiskt har väldigt mycket erfarenhet av sjukhus. Inte lika mycket som de har. Naturligtvis. Inte på långa vägar. Men jag har en erfarenhet som de flesta av dem sannolikt inte har, jag har ett annat perspektiv. Att vara förälder till ett sjukt barn.

När jag satte mig och funderade över innehållet i min föreläsning gick det upp för mig hur otroligt många vårdsituationer jag och Abbemamman varit om med Abbe. Hur många läkare, sköterskor och annan sjukvårdspersonal vi träffat genom åren. Väldigt många helt fantastiska möten, men också några mindre lyckade. Lägger man kontakter med försäkringskassan, skolan, habilitering, försäkringsbolag etc till detta inser man att ett barn med diagnos är projekt som kräver sin projektledare.

Så idag, under några timmar berättade om jag vår resa med Abbe från dagen han kom till värden och fram till nu. Jag pratade om hur det kom sig att jag började blogga och vilken resa bloggen tagit mig på. Och jag berättade vilka saker jag tycker är viktiga för personalen att tänka på i mötet med föräldrarna, delade med mig av många bra erfarenheter och några magplask.

Det blev en fin dag med en del frågor och reflektioner. Ett bra samtal tycker jag. Hoppas att de också tyckte det. Om två veckor är det deras kollegors tur.