Förlåt. Till er som troget följt den här bloggen under några år är jag nog skyldig att be om ursäkt ändå. Alltså tempot på inläggen här, den senaste tiden, vad ska vi säga om det?

Det är ju inte det att inget hänt i vårt liv. Under en period månaderna innan semestern duggade kallelserna till sjukvården så tätt att vi knappt hade tid att göra något annat än att turnera med Abbe på Västra Götalands alla specialistenheter. Det kändes bara som att jag skrivit om de där besöken tusen gånger redan.

Och rest lite har vi gjort. Varit i London och så till exempel. Det vet ni som följer mig på Instagram. Det ville jag gärna berätta om. Inte minst visa bilder från. Men det blev ändå inte av. Fråga mig inte varför.

Jag har nog inte haft lust helt enkelt. Ibland har jag varit sugen, men uppenbarligen inte tillräckligt för att prioritera bloggandet. Well well. Det fanns en tid då jag skrev minst ett inlägg om dagen, den tiden är uppenbarligen inte nu.

Men det finns mycket fint att berätta om. Som att Harry Potter-utstälnningen på Warner Studios i London var fantastiskt. Eller att Abbes hjärta jobbade på som det skulle vid 24-timmars-EKG:et strax före semestern. Att Öland var vackert och stränderna fina, men att det första salta doppet i havet när vi var tillbaka här på västkusten var det skönaste någonsin. Jag väljer bohusgranit, tång, maneter och havstulpaner alla dagar i veckan, framför sandstränder med bräckt vatten och döda småfiskar som flyter iland.

Och idag simmade Abbe. Hej då armpuffar. Han bestämde sig plötsligt för att prova utan, hoppade i havet där han inte bottnade och simmade sex meter till mig. Han insåg att det funkade och sedan var saken biff. Det gick inte att få honom att sluta simma. Det var väl värt ett blogginlägg ändå, säg?