Det rullar på liksom. Det gör det. Livet rusar fram ömsom i en rasande fart, ömsom i snigeltakt. Man möter gamla vänner, eller nya för den delen. Uppdaterar sig om vad som hänt sen sist, fyller i mellanrummen.

"Hur är det med Abbe nu?" Frågan brukar komma förr eller senare. Inget konstigt med det, det gör mig glad att folk undrar. Att de bryr sig. Känns skönt att de förstått att det var några väldigt tuffa år efter att Abbe föddes och att de undrar om saker och ting blivit lugnare. Bättre.

Jag svarar. Säger att det är bra nu. Att hjärtat fungerar som det ska. Det är ju ett tag sedan han gjorde ett ingrepp nu, fyra år sedan ballongvidgningen, och sju år sedan den senaste stora öppna hjärtoperationen. Jag berättar att vi går på kontroller och förklarar vilka saker de håller ett öga på, men att än så länge ser allt fint ut.

Det är sant. Abbe funkar som han ska hjärtmässigt. Det är ganska lugnt på den fronten. Men jag vet att dagen då hans hjärtläkare säger att det är dags att göra en ny operation kommer allt närmare. Och jag vet att när han väl säger det så kommer marken att börja gunga. Åtminstone där jag går. Det skrämmer mig. Och även om vi kommer att klara av det, precis på samma sätt som vi fixat det många gånger tidigare, så bävar jag för den dagen. Den svävar framför mig som ett svart moln. Bredvid andra mörka moln av oro som allt som oftast skymmer Abbes ständigt skinande, vackra sol.

Jag svarar ändå, att allt är bra.