Det är vecka sju, vilket betyder sportlov om man bor i de trakterna som vi gör. Och sportlov betyder i sin tur att om man inte vill ta ledigt från skolan andra veckor, med en massa skolarbete för Abbe och brorsan att jobba ikapp, så är det bra att passa på när skolan ändå är stängd. Och eftersom vi i Abbefamiljen tycker väldigt mycket om skidåkning så passar vi på. Att sjukgymnasten säger att skidåkning är väldigt bra för Abbes styrka, balans och koordination gör ju inte saken sämre. Alltså bokade vi en stuga i Björnrike i Vemdalen den här veckan. So far so good. Det skulle bli premiär med Vemdalen för oss och hela gänget såg fram emot att komma iväg tidigt på lördag morgon.

Natten mellan tisdag och onsdag i veckan som gick fick Abbe hög feber. Någon tiondel under 40°C för att vara exakt. Ont i huvudet och magen, hosta och halsont. Aj då, en jobbig förkylning. Tur den kom så tidigt så hinner den nog gå över.

Efter drygt tre dygn med runt fyrtio graders feber kände vi på lördag morgon att det inte var läge att åka. Febern satt i och vi ville inte chansa med tanke på Abbes hjärta. Istället för att åka norrut mot fjällen drog Abbe och jag till barnakuten på Drottning Silvias Barnsjukhus. Undersökning, prover och lungröntgen gjordes, bland annat för att undersöka om det var något bakteriellt som skulle kunna behandlas med antibiotika. En lunginflammation hade t ex inte varit så bra för Abbemannen. Det var inte bakterier utan läkaren gissade på en kraftig virusinfektion, dvs en ovanligt stygg, men klassisk förkylning. Eller möjligtvis influensan. Eftersom Abbe tillhör riskgrupp har han ju fått influensavaccin som i så fall skulle lindra symptomen lite om han trots allt åker på den. Årets vaccin har tydligen visat sig missa många av influensavarianterna.

På söndag morgon kände sig Abbe bättre och vi bestämde oss för att åka upp trots allt. Resan gick fint  och alla kände sig bra till mods och laddade inför skidåkningen.

Frukosten idag gick ganska trögt för Abbe. Inte så konstigt efter att ha varit så himla risig i ganska många dagar. Han får ta det lite lugnt, så går en av oss hem med honom när han inte orkar, var planen. Det blev några åk och så vilade vi en stund. Ett par åk till och så var det lunchdax. Abbe satt mest och petade i den och efter det åkte han och mamman hem till stugan medan storebror och jag fortsatte att åka resten av eftermiddagen.

När vi kom hem låg Abbe avslagen i soffan. Han hade somnat där, sovit någon timme, vaknat och kräkts. Och nu låg han där liten och svag. Lille vännen.

Imorgon tycker jag vi bestämmer att Abbe mår bra igen. Det är inte mer än rätt.