Vid en av dalstationerna har en biltillverkare en liten stuga där de bjuder på varm choklad, anordnar olika jippon och erbjuder provkörning av några bilmodeller. Vi passerar många gånger varje dag och idag på förmiddagen gjorde vi det igen. Jag stannade till och väntade in storebror som var en liten bit bakom mig. Vid disken såg jag en av tjejerna som vanligtvis ser strålande glad ut medan hon langar choklad till potentiella bilköpare som sitter i de brandade fat boy-säckarna. Men hon ser inte glad ut alls. Snarare förtvivlad. Jag funderar på varför, om någon varit elak eller om det var något personligt som hon inte kunde hålla tillbaka.

Men jag hinner knappt avsluta tanken förrän jag i ögonvrån ser mannen. Han sitter inte i en fat boy utan ligger på marken, på rygg. Han är blå i ansiktet och plötsligt går hela scenen upp för mig. Bredvid honom sitter en person på knä och gör hjärt- och lungräddning, en annan klipper upp mannens tröja. Jag tänker att det är tungt och jobbigt att göra hjärtkompressioner och sätter staven i bakbindningen för att knäppa loss skidorna och gå fram och erbjuda dem att byta av. Men så inser att de faktiskt redan är tre personer och att två av dem har skidpatrullernas neonfärgade kläder. Att de klippte upp mannens kläder var för att kunna fästa elektroderna från en hjärtstartare mot hans hud. Jag förstår att han får den bästa hjälp han kan få som läget ser ut just nu och att min inblandning i det här läget skulle vara till mer besvär än nytta.

Storebror har hunnit ikapp mig vid det här laget och han verkar fundera på vad det egentligen är han ser för något. När jag insett att det inte är så mycket mer vi kan göra för mannen på marken eller de som kämpar för hans liv runt omkring honom slår det mig också att något de i alla fall inte behöver är någon publik som tittar på. Storebror och jag åker ikapp mamman och Abbe som står femtio meter längre fram och har sett samma som vi på lite avstånd.

Vi glider tysta ner till sittliften. Killarna ställer lite frågor om vad vi just bevittnat och jag kan se hur det arbetar inne i Abbes huvud. Jag undrar så vad han tänker och är beredd på frågor om hans eget hjärta. Det kommer inga just nu. Abbe sitter tyst i liften och tänker.

Vi försöker skaka av oss och kör några åk i backarna runt sittliften. På avstånd ser vi först ett fordon från räddningstjänsten, sedan kommer en ambulans och efter ytterligare en stund flyger ambulanshelikoptern in över Björnrike och landar på parkeringen nedanför oss. Min fru och jag ser det som ett gott tecken. Vi tänker att det borde betyda att de fick liv i mannen, att de förmodligen inte skickat en helikopter om det var för sent.

Jag vet inte hur det slutade. Har försökt leta lite på lokaltidningarnas webbsidor, men hittar inget och tänker att det kanske inte skriver om sådana här saker. På sätt och vis sympatiskt, kan jag tycka. Men jag hoppas innerligt att allt gick vägen. Frågorna från Abbe kom när vi satt och åt senare på eftermiddagen, men inga värre än att vi kunde förklara och prata om dem. Jag räknar med att det kan komma flera senare.

Medan jag googlade efter information om hur det gått med mannen hittade jag en del artiklar om att det saknades hjärtstartare på många svenska skidanläggningar. Artiklarna hade fyra, fem år på nacken så jag hoppas att det ser annorlunda ut idag. I Björnrike hade de i alla fall uppenbarligen en.

Jag vet också att Hjärt- och Lungfonden arbetar för att det ska finnas hjärtstartare tillgängliga i stort sett vart man än kommer i landet. Jag vill därför passa på att påminna om min insamling. Den är visserligen riktad mot barnhjärtforskning, men jag tänker att alla pengar in till Hjärt- och Lungfonden är bra, oavsett vilket av alla deras fina arbeten man brinner mest för.

Klicka här för att komma till insamlingen. Tusen tack!