Familjen Framförs överklagan var redan skickad vidare till Länsstyrelsen. Som jag ser det hade den kommit in för sent och skulle därmed avvisas, men så hade alltså inte skett. Dessutom innehöll överklagan bara saker som egentligen redan styrs genom detaljplanen och borde av den anledningen inte heller ha gått vidare utan avvisats, som jag förstått det från de lagtexter jag hittar på nätet. Dessvärre verkar inte Inspektör Ingalunda ha tagit någon notis om detta utan skickat ärendet till Länsstyrelsen ändå.

Under några dagar pratar jag med en mängd olika människor på kommunen. Jag söker såklart Ingalunda för att försöka reda ut detta, men som vanligt är det autoreply och no reply som gäller. Eftersom tiden går talar jag med en av Ingalundas kollegor som förstår min frustration och tycker att mina tankar kring tiden för överklagan verkar stämma. Jag slussas vidare och hamnar hos nämndesekreteraren som också tycker att det verkar ligga något i det jag säger och lovar att titta närmare på det.

Någon dag senare söker jag nämndesekreteraren men råkar ringa fel nummer. Jag hamnar hos en helt annan person i kommunen som jag inte vet vem det är. Han är ute på språng och kan inte koppla mig vidare, men lovar att lämna ett meddelande och be sekreteraren att ringa tillbaks till mig. Efteråt googlar jag personens namn för att se vem det var jag pratat med och inser att det var hövdingen själv – kommunens högsta chef. Där ser man.

Senare på kvällen ringer telefonen. Det är fredag och klockan närmar sig sju. Till min förvåning är det kommunchefen som ringer för att kolla om nämndesekreteraren hört av sig som han bett honom. Engagemanget överraskar mig men jag säger som det är, att det har han inte. Chefen säger att han gärna följer upp sånt här för han tycker att de måste bli bättre på att återkomma och svara på saker och ting i hans kommun. Jag tänker att han skulle bara veta.

Jag funderar ett par sekunder men bestämmer mig för att det är nu eller aldrig. Chefen verkar ju vara mån om att de gör sitt jobb på rätt sätt i hans kommun. Det är lika bra att passa på nu när jag ändå råkar ha honom på tråden. Jag chansar.

Kortfattat berättar jag att när vi ändå pratar skulle jag vilja ta upp ett ärende som jag tycker har missköts grovt. Han blir intresserad och ställer följdfrågor. Jag försöker dra en sammanfattning av allt det ni läst här på bloggen hittills. Hans engagemang och intresse ökar allt mer under samtalets gång och jag är så glad att jag tog mod till mig att ta upp frågan. Dessutom, eftersom chefen för byggenheten fått sparken så är det hövdingen själv som är tillförordnad chef även där just nu.

Efter en knapp halvtimme i telefon med kommunchefen har han fått en snabbversion av historien om Inspektör Ingalundas misshavanden. Han säger att han har en del att ta tag i men tycker att det viktigaste ändå är att vi får reda ut den här saken först och främst, så att vi får vårt bygglov. Och eftersom han tror mest på att man löser saker genom att tala med varandra ber han mig ge honom några dagar, så ska han försöka prata med Fru Framför och se vad han kan göra där. Det kanske kan låta märkligt att han vill kontakta den som överklagat vårt bygglov, men till saken hör att Fru Framför är politiker i kommunen och har själv suttit som förtroendevald i olika nämnder, så de känner varandra litegrann. Ja, ni hör ju.

Jag säger till kommunchefen att jag delar hans uppfattning om att det bästa är att ha en dialog med människor, men att jag prövat det under fem års tid med ett ganska dåligt resultat. Jag önskar honom lycka till och tackar så hemskt mycket för att han vill ge det en chans. Han verkar vara en hyvens prick.