Hövdingen lyckades som sagt inte övertyga Fru Framför att dra tillbaka sin överklagan. Jag hade i ärlighetens namn inte några stora förhoppningar på det heller. Eller rättare sagt, förhoppningar hade jag naturligtvis, men att han skulle komma någon vart med Fru Framför tog jag för ganska osannolikt. Jag vet inte vad det var som fick hövdingen att hoppas på att det skulle funka, men jag är glad att han ville göra ett försök. Nåväl. Överklagan kvarstår, men han fick i alla fall ett löfte från Fru Framför att inte ta det vidare till en högre instans om hon skulle få avslag från länsstyrelsen på sin klagan. Alltid något.

Eftersom bollen nu var i rullning med vår byggare ville vi inte förlora mer tid och helst inte mer pengar heller. Den här fem år långa processen har redan blivit en dyr affär. Alltså hamnade vi i ett ganska stressigt läge. Vi ville inte köra igång innan länsstyrelsen sagt sitt, men riskerade då att hamna i ett läge där byggfirman vi valt skulle få andra jobb och helt enkelt inte ha tid sig an vårt projekt när det väl är dags.

Jag gjorde vad jag kunde för att skynda på processen, men länsstyrelsen har många ärenden och begränsat med personal så det är liksom inte bara att be dem snabba på lite. Och dessutom hamnade vi mitt i semestertiderna. Precis det vi försökt undvika då vi skickade in vår ansökan före jul.

Efter ett antal samtal för att förklara vår akuta situation och ett antal mejl för att försöka underlätta länsstyrelsens arbete hamnade till slut vårt ärende överst i handläggarens hög. Och en fredag i slutet av augusti fick vi besked. Vi fick rätt. Familjen Framför fick avslag på sin överklagan.