Vad ska man säga? Jag satte ett hyfsat högt mål på min insamling tyckte jag. Tjugofemtusen kronor – det kan bli tufft, men det borde gå. Jag började som vanligt med att posta länkar till insamlingen i mina sociala kanaler. Det rullade in lite pengar och jag kände att det kanske kan bli 25 000 innan februari är slut, trots allt.

I torsdags såg jag efter ett kundmöte att jag hade missade samtal på mobilen. Och där fanns ett sms från en journalist på GT som hade sökt mig. Jag ringde upp och det visade sig att hon hamnat på min blogg och läst om insamlingen. Jag glömde fråga hur, men gissar att det kan ha varit via något postning på Twitter. Hur som helst blev hon intresserad och undrade om hon fick skriva en artikel om Abbe, hans hjärtfel, mig och min insamling. Jag messade Abbe och frågade om han ville. Han sa okej och så blev det den här artikeln >>.

Efter att ha tillbringat tre dagar i Stockholm i långa, roliga och konstruktiva arbetsmöten med Hjärtebarnsfonden satt jag i söndags eftermiddag på tåget och tittade hur det gått för min insamling. Jodå, den tickade på och var uppe i sex, sju tusen kronor ungefär. Jag skrev ett tweet och bad twittrare med många följare om hjälp att sprida min insamling. Precis som jag gjort tidigare år. Många hakade på och med spridningen började gåvorna ticka in lite snabbare.

Medan jag sitter där och hoppar mellan Twitter, Facebook och min insamlingssida ser jag att Jonas Gardell twittrar följande:

"Uppe i 500 000 följare! Jippie! Utan alla inaktiva konton, hitta-på-konton, robotar och SD-troll som hatar mig hade det aldrig gått. Tack!!

Alltså, Jonas är typ kung på Twitter. Det finns inte många som twittrar på svenska som är större. När jag såg hans tweet tänkte jag att det passar ju perfekt nu, så jag slängde iväg en kommentar till honom om att han var klippt och skuren för det här, och retweetade mitt inlägg där jag bad någon med jättemånga följare om hjälp.

Det hände inte så mycket och jag tänkte att med en halv miljon följare så måste man få en herrans massa tweet, både från beundrare och troll, så han kanske inte varken har sett det eller orkar svara. Jag klickade in på min insamling för att se om något nytt hänt. Vad trött jag blev! Den där gröna "mätaren" som visar hur mycket man fått in av sitt uppsatta mål, stod på max. Det är ju skit att inte tekniken funkar. Nu har den där mätaren fuckat upp, tänkte jag. Sist jag kollade hade jag ju typ 8 tusen av 25. Suck.

Så ser jag. Det är inget fel. Någon har satt in en gåva på mellanskillnaden så att jag nådde upp till mitt mål på 25 000. Det var Jonas Gardell. Mellanskillnaden var 17 000 kronor.


Jag tappade hakan totalt. Där satt jag på X2000 och min puls rusade fram snabbare än tåget jag åkte med (eller åtminstone bra mycket snabbare än bredbandsuppkopplingen SJ erbjuder). Asså, har jag just fått ett bidrag på 17 000 spänn till min insamling från EN person? Nog för att jag alltid har gillat Jonas Gardell och alltid uppfattat honom som en godhjärtad människa, men det här var svårt att ta in.

Det finaste av allt är att Jonas inte bara skänkte ett fantastiskt bidrag utan dessutom berättade om hjärtebarnen och insamlingen både på Twitter, Facebook och Instagram. Jag är så otroligt tacksam för det.



Eftersom målet var uppnått gjorde jag som Jonas skrev i sin hälsning; jag höjde det. Först till 35 000 kronor, men det målet uppnåddes redan dagen efter. Så jag drog till med 50 000 istället.

Nu är det den 8 februari och min insamling står på 45 450 kr. Det är 20 dagar kvar av februari. :)

Insamlingen hittar du här >>