Jag gillar verkligen skidåkning. Det är ett fantastiskt sätt att umgås på och samtidigt får man både motion, lite styrketräning och en massa frisk luft. Så nu i efterhand känns de där första småbarnsåren, bland rullband, knappliftar och uppstoppade djurmaskotar, riktigt bra. Alla dagar då man med ömmande och krökt rygg höll en hjälmfoting mellan knäna, framstår idag som en strålande investering.

Nu är det vi som åker. Inte jag eller min fru som turas om att sticka iväg och ta ett snabbt åk medan den andre håller lite koll i barnbacken. Det är vi, alla fyra, tillsammans. Det är bannemig inte ofta nuförtiden som man hittar något som man får chansen att göra tillsammans med barnen på lika villkor hela dagarna, flera dagar i sträck. Så sjukt roligt. Att se dem växa och utvecklas, bli duktigare och modigare och till slut åka ifrån mig i backen. Nåja, inte riktigt än, men det är väl bara en tidsfråga.

Därför satte vi klockan och gick upp tidigare än en vanlig arbetsdag i söndags morse, packade fika, kuddar, iPads och annat som gör resan bekvämare och anslöt oss till vecka sjus stora takboxkaravan norrut. Efter drygt tio timmar i Volvosätet hämtade vi ut nyckeln i receptionen till lägenheten vi hyrt i Skalspasset i Vemdalen i Jämtland. En vecka tillsammans i backen framför oss.

Det enda jag inte tycker om med skidåkning är att man (i stort sett) alltid håller på med det under samma period som kräksjukor, förkylningar och influensor härjar som mest. Vilket såklart innebär att vi alltid har minst en av de där åkommorna med oss på våra skidsemestrar. Och varför bryta en sån gammal fin tradition. Både storebror och jag är hostiga. Jag klarar mig hyfsat, men han är riktigt risig och har bara orkat åka halvdagar än så länge. Håll tummarna för att det bättrar sig tills imorgon är ni snälla.