Ni vet ju hur mycket jag gillar att cykla. Och allra helst i skogen. Men trots ett strålande höstväder blev det blev ingen lång härlig MTB-tur med fartvinden susande genom hjälmens lufthål och höstlöven virvlande runt däcken, den här helgen. Det blev mycket kortare, mycket långsammare och mycket bättre.

Jag fick med mig grabbarna ut i skogen. Först storebror igår och sedan både honom och Abbe idag. Jag är väldigt imponerad av dem, båda två. Vi cyklade ungefär en mil varje dag, både på grusvägar och små stigar. När jag tänker på att en av oss har opererat hjärtat tre gånger och har dokumenterat sämre balans och grovmotorik, får jag nästan nypa mig i armen. Nä. Jag drömmer visst inte.

Vi hade så himla kul alla tre. Och jag, jag ser det som en investering för framtiden.

Förra söndagen var polketten på Liseberg fylld med kändisar och sjuka barn. Det kan låta lite vrickat, men det finns en enklare förklaring än man tror. Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus arrangerar sen några år tillbaka barnsjukhusets dag tillsammans med Liseberg.

Stiftelsen bjuder in familjer som vistas mycket på sjukhuset och en hög med artister, idrottsmän och andra kända personer som barnen får träffa. I år kom bland annat Alhaji Jeng, Amy Diamond, Carin Da Silva, Eddy Bengtsson, Joel Lundqvist, Oscar Zia och några till. Familjerna får fri entré till parken och barnen gratis åkpass. Så sedan är det åka bergbana och spela på lyckohjul som gäller för hela slanten.

Det är en fin dag, även om regnet vräker ner i år, och jag blir varm i själen av att se alla de här barnen som sliter med sin vardag med diagnoser, mediciner och rullstolar få träffa sina idoler. Jag ryser när jag ser syskonen. När de sjuka barnen får sina syskon en heldag i parken tillbaka, som tack för allt tålamod de visat.


Stolt storebror fick autograf, kram och en bild av en gammal idol – Amy Diamond. (bild från Instagram)


Den här bilden är sjukt smittsam. Inte alls glad den här killen. Inte ett dugg. (också från Instagram)

Möten, möten, möten. Jag börjar bli värsta mötesproffset. Förra veckan var det styrelsemöte en kväll, föräldramöte i storebrors klass en annan, och detsamma i Abbes klass kvällen efter det. Och den här veckan har börjat likadant. Årsstämma i skolans föräldraförening i går och föräldramöte i storebrors handbollslag ikväll. Nu hoppas jag på lite mötespaus på kvällarna ett tag framåt.

På väggen i storebrors klassrum hängde självporträtt som varje elev målat. I Abbes klassrum likaså. Från avstånd gissade jag vilka målningar som föreställde mina killar och när de båda mötena var slut gick jag närmare och såg att jag gissat rätt. Ganska bra porträtt med andra ord.

Vad säger ni, syns det att de är bröder?

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Om jag ens ska. Det har varit en tuff dag.

En av storebrors bästa kompisar i klassen och hans lillasyster, förlorade sin pappa i en trafikolycka under helgen. Det är så ledsamt, så obegripligt, så omskakande. Systern går i Abbes klass.

Mitt i sorgen och chocken har pedagogerna på skolan varit fantastiska. De har samlats i klasserna, pratat och stöttat. Barnen har skrivit brev och ritat teckningar till sina vänner.

Det här är svårt för barnen att förstå. Det är svårt för mig. Vi har pratat och försökt så gott vi kan tillsammans. Barn blir rationella på något underligt vis när saker blir för obegripliga. Men så plötsligt en dag kan det svåra gå upp för dem. Då vill jag finnas där.

Ikväll ville jag krama Abbe och storebror hårt och säga att jag alltid kommer att finnas hos dem, så länge de lever. Men det kan jag ju aldrig lova. Om det är någon gång man blir påmind om det, så är det en dag som idag. Jag tröstar mig med att i min famn bor tryggheten och i mina kramar finns löften.

Klockan ringde 8.30 i morse ringde ett larm på telefonen som jag knappade in redan för en dryg månad sedan.

Någon kanske minns att jag förra året fick ställa in Cykelvasan på grund av begynnande diskbrock på två diskar i nacken. I år däremot kände jag mig fit for fight och körde loppet. Det var riktigt roligt och den bräckliga förhoppningen om att klara de 95 kilometrarna genom skogen på under fyra timmar blev till verklighet. Jag rullade in under portalen med orden "I fäders spår för framtids segrar" i Mora efter 3 timmar och 56 minuter, trött men glad.

Nåväl, mobilens alarm ringde i morse eftersom det idag var dags för anmälan till nästa års Cykelvasa. Anmälan skulle öppna klockan nio och eftersom loppet förra året blev fulltecknat på 26 minuter tänkte jag att det var bäst att vara på hugget. Några minuter före nio satte jag mig vid datorn. Jag skrev mitt personnummer i ett tomt mejl och klippte ut det för att snabbt kunna klistra in det på rätt ställe på anmälningssajten. Jag klickade på knappen för att uppdatera min webbläsare några gånger, men samma text laddas upp varje gång, "Anmälan öppnar kl 09.00". När jag klickat för femtielfte gången dyker plötsligt ett formulär upp. Så snabbt jag kunde fyllde jag i mitt namn och min e-mejladress och klistrade in mitt personnummer i respektive formulärfält – och bang – där klappade jag till knappen "Anmäl".

Ett mejl från Cykelvasan landade i min mejlbox markerat med tiden 09.00. Jag hade alltså anmält mig och fått bekräftelse innan det hade gått en minut. Skönt. Nu har jag en plats till nästa år. Klockan 09.03 var loppet fullt och anmälan stängd.

Känns ju helt galet att den största utmaningen i Cykelvasan numera är inte att cykla 95 km mellan Sälen och Mora, utan att hinna anmäla sig innan det blir fulltecknat.

– Gick det bra i den nya gruppen på simskolan idag, Abbe?
– Ja.
– Gick du bara in och berättade vem du var?
– Ja, men hon förstod inte först. Du vet, jag pratar ju lite konstigt.
– Förstod hon inte?
– Nä, så jag sa bara sådär A – B – B – E du vet med en bokstav i taget, och då förstod hon.
– Vad bra.

Satt och läste lite gamla inlägg och hittade ett från när jag lyssnade på killarna som lekte i storebrors rum. Det är fyra år sedan nu. Idag låter det så här:

– Ska vi köra creative?
– JAA, det gör vi. FTB tycker jag.
– Jag älskar feed the beast.
– Mega-like.
– Abbe, kom ner i min mine och kolla.
– Wöö, hjälp vad många creepers det var här.
– Jag ska bygga ett hotell. Ska bara hitta lite diamonds först.
– Å jag behöver redstone. Och Iron.
– Meh! Kolla värsta epic fail, nu dog jag.
– Ska bara tömma min inventory lite, måste bygga ett kistrum till.
– Kolla min armor! Win! Och en diamond axe.
 … osv …

Hänger ni med?

Vi var ensamma den här helgen, killarna och jag. Mamman var på en studieresa med jobbet, så medan hon åkte till London passade vi andra tre på att pressa ur det sista ur denna sommaren, här hemma. Egentligen är det väl höst förstås, men än så länge har september månad varit exemplarisk om du frågar mig.

Efter skolan i fredags packade vi kanoten med liggunderlag, sovsäckar, grillkorv, dricka och godis och rullade ner den till sjön. En kort paddeltur senare gick vi i land på en liten ö och bar upp vår packning till vindskyddet mitt på ön, byggt av privatpersoner med spillvirke från någon husrenovering. På vindskyddet sitter en skylt med en berättelse om hur pappan och ett av barnen i familjen släpat virke över isen då det blev till. De skriver att det är kul om vindskyddet används av många och ber folk att vara försiktiga med det. Fint tycker jag. (För något år sedan fick jag också reda på att familjen som byggt det är en av fröknarnas från killarnas skola, lustigt nog)

Storebror fiskade och visade Abbe hur man gör när man kastar med haspelspö så att också han fick prova några gånger. Killarna klättrade i träd och jagade varandra runt ön, vi grillade korv och låg i sovsäckarna i skenet från lägerelden och mumsade på chips och dricka medan jag högläste Harry Potter. Mysigt är förnamnet.

Någon timme efter att vi somnat vaknade jag med ett ryck. En storlom slagit sig ned precis utanför vindskyddet och bestämt sig för att tjoa lite på sina andra lomkompisar som antagligen var på andra sidan sjön någonstans. Jag lovar att det inte var några problem för dem att höra den. Alla som någonsin har hört storlommens läte vet att de tutar i rätt bra. Det är för mig helt obegripligt att inte Abbe och storebror vaknade, men det gjorde de inte. Och ska man vara ärlig var ju det här en rätt exotisk upplevelse.

Själv gick jag upp innan solen för att testa en grej jag har funderat på ett tag. Jag riggade mig GoPro-kamera som har en timelapse-funktion, dvs den kan ta bilder med ett visst tidsintervall som jag sedan sätter ihop till en film. Jag ställde in den på en bild per minut och monterade den på en pinne riktad åt det håll solen skulle gå upp.

Det var en magisk morgon. Knäpptyst. Det enda som hördes var en och annan storlom vars sång ekade över sjön. Den här gången från långt avstånd. Det bildades sjörök på vattenytan och i öst färgades himlen rosa och orange när solen sakta letade sig över horisontens kant. Man borde titta på soluppgångar oftare. Varför gör man inte det? Kanske för att det är så skönt att sova på morgonen.

Allvarligt. Det går sådär det här va? Jag verkar ha hamnat i någon slags bloggsvacka och inläggen haglar inte direkt här på bloggen.

Abbe frågade mig häromdagen varför jag inte skriver på "hans" blogg längre. Jag vet inte riktigt, svarade jag, det har varit en massa annat som har hänt eller som jag gjort istället. Som att fixa trappan till exempel. Men när du är färdig med den, kan du inte börja skriva igen då? sa Abbe. Jag frågade om han gärna ville det och han sa – väldigt gärna.

Det konstiga är att jag ändå har en del grejer som jag gärna berättar för er. Om hur vår sommar har varit till exempel, hur det går i skolan, eller om hur vi gjort om tvättstuga. Och trappan. Jag har fina bilder från sommar-Sverige och Sardinien och jag håller på med en MTB-film där jag både cyklar och sköter kameran (lite småkrångligt, men kul).

Så det saknas inte saker att skriva om, eller bilder att lägga upp, jag har bara tappat farten lite. Ska försöka hitta den igen. Jag saknar er och era kommentarer.