Jag vet inte riktigt hur det gått till eftersom aldrig varken jag eller min fru egentligen varit speciellt intresserade av fotboll. Men Abbes storebror Hugo är inte bara otroligt intresserad av fotboll och kan det mesta om var och varannan spelare runtom i världen (nåja, i första hand Europa och framför allt i Premier League). Han är dessutom en inbiten och hängiven supporter till Londonlaget Chelsea. Jag har aldrig riktigt fattat varför det blev just dem, men Hugo tror att det kan ha haft att göra med när min engelska kompis Matt var och hälsade på en gång och sa åt honom att det var Chelsea som gällde. Själv minns jag att den stora idolen Hugo låtsades vara på fotbollsplan på skolrasterna, redan när han var väldigt liten, var Didier Drogba som på den tiden spelade för Chelsea. Kanske var det redan där det startade?

Nåväl. Därför var alltså det extra roligt när vi kom på vad Hugo skulle få i julklapp i år. En resa till London för att få gå på Stamford Bridge och se sitt älskade Chelsea spela på hemmaplan. Ursprungsplanen var att vi skulle åka själva, Hugo och jag. Men så insåg vi att med en lillebrorsa som bara är två år yngre, skulle protesterna bli massiva, så vi bokade själva Londonvistelsen för hela familjen. Fotbollen var mamma och Abbe inte så intresserade av så den fick vi sköta själva.

Nu i helgen var det alltså dags. Vi åkte efter skolan på torsdag kväll så vi skulle få fredag, lördag och söndag i London. På fredag morgon hade vi bokat guidad tur på arenan Stamford Bridge. Det var riktigt kul. Det blev en historielektion om både klubben, olika spelare och själva arenan.



"Några övriga frågor?" undrar Chelseas nya manager Abbe och blickar bistert ut över journalistkåren. Eftersom Hugo har sett åtskilliga presskonferenser inför och efter i princip varenda match så har han sett tränaren och några utvalda spelare sitta i just de här stolarna i pressrummet många gånger. Så det var en speciell känsla att själv få gå runt där inne och se hur det ser ut. Och att dessutom få känna på hur det känns att sitta där Chelseas manager Antonio Conte sitter och svarar på frågor var såklart något alldeles extra.



Vi fick titta på omklädningsrummen. Först bortalagets avskalade standard. Allt som behövs fanns där, men det var enkelt. Som ett Scandic-hotell. Sedan kom vi in i Chelseas omklädningsrum. Det var stort, luftigt och påkostat. En hel avdelning med massagebänkar, snyggt kakel och lyxiga duschar, snygga skåp med varje spelares namnskylt och mjuka bänkar att sitta på. Här snackar vi Upper House eller något av de tjusigare Clarion-hotellen. Sådant är spelet. Psykningarna börjar redan i omklädningsrummet. När Chelsea spelar borta är det dom som får nöja sig med en enklare standard.



Spelargången. Att få gå genom den och in på arenan. Det glittrade i ögonen på Hugo. Samma väg som hans hjältar går innan de möts av jublet från 42 000 människor så fort de visar sig i öppningen.



Matchen på lördagen mot Crystal Palace alltså. Jag berättar mer om den upplevelsen med en drös bilder i nästa inlägg.



Efter rundtur på Stamford Bridge och inköp av obligatorisk fotbollströja (med idolen Hazard #10 på ryggen) på Chelsea Megastore, tog vi en sväng på stan. Lunch i Soho och tunnelbanan till Blackfriars för att promenera över milleniumbron till Tate modern. Det är en fantastisk byggnad som bara den är värd ett besök. Vi hoppade över separatutställningen med Robert Rauschenberg och tittade på det enorma utbudet i de fasta utställningarna. Det blev många frågor och många "meh!" från åtminstone Abbe. Och visst kan jag förstå honom. Mycket av modern konst kräver att någon berättar och förklarar för att det ska bli bra och intressant. Annars är det lätt att man bara uppfattar det som en bunt skräp eller en hög tegelstenar. Men jag älskar det. Och det blir roliga samtal med barnen. :)



:) St Paul's Cathedral ser ut att stå på en liten pelare i Themsen.

Vi avslutar kvällen med middag på en italiensk restaurang och en promenad i Chelsea. Mer om matchdagen i nästa inlägg.