Så kom den stora dagen. Matchen skulle börja klockan tre men vi ville vara där åtminstone en timme innan för att se laget värma upp. Enligt välunderrättad källa brukar de alltid göra det framför "family section", helt enkelt eftersom det finns många barn och unga som vill se sina idoler på nära håll. Och eftersom våra platser fanns på just den sektionen ville vi passa på att vara där tidigt.

Efter frukost tog hela familjen tunnelbanan ett par stationer och gick till Science museum en sväng. Jag har alltid hört mycket om det, men aldrig kommit iväg och tittat. Ett riktigt välgjort och fullmatat museum om allsköns teknisk utveckling och jag kan tänka mig att man skulle kunna gå där i många timmar om man ville. Just nu hade de också en separatutställning om robotar som vi kollade in. Kul och intressant. Efter en fika med chokladkaka i robotdesign var det dags för Hugo och mig att ge oss av mot arenan medan Abbe och mamman gick runt på stan med ett inte helt oväntat besök på Hamleys (det jättestora leksaksvaruhuset Regent Street).



Laddad kille på väg in till sitt livs första Premier Leaugematch.



Vi var där i god tid. I väldigt god tid faktist. Vi hann till och med äta var sin hamburgare i lugn och ro innan spelarna ens kom in för att värma upp. Kanske missbedömde vi lite hur snabbt vi skulle ta oss till Stamford Bridge eller hur fort vi skulle komma in. Men desto mer tid fick vi att känna in stämningen som sakta blev tätare i takt med att publiken fyllde på.



Vi satt på femte raden, alltså väldigt nära plan, och när spelarna kom in och värmde upp gick Hugo ner och ställde sig precis framme vid gräset för att verkligen komma nära sina idoler. Jag hängde på och ställde mig bredvid min glädjestrålande 14-åring. Plötsligt tog César Azpilicueta av sig en reklamtröja för Plan som han hade utanpå sitt träningsset, vände sig om och kastade den rakt mot oss. Jag var inte helt beredd men knäppte en (oskarp) bild och sträckte ut handen för att fånga tröjan. Hugo och jag fick tag i den samtidigt. Vad kul! Men på samma gång sträckte en kvinna (några år äldre än jag kanske) också fram handen och började dra i tröjan. Hon ryckte till och slet den ur Hugos och mitt grepp samtidigt som hon sa "That's mine! He said he was gonna throw it to me." Alla som stod runt omkring bara gapade och skakade på huvudet, häpna över vad de just sett. En vuxen kvinna som rycker en t-shirt ur näven på en förväntansfull tonåring. Det kom spridda kommentarer till Hugos support och tröst. Han blev som tur var inte så ledsen utan snarare överraskad över hela grejen.



Spelarna försvann ut, stadion började bli fullsatt och laguppställningen lästes upp till publikens jubel. Ur högtalarna strömmade The Liquidator som tydligen alltid spelas innan hemmamatcherna och på givna ställen klämde folkmassan i med *klapp klapp klapp* CHELSEA!! Stämningen började bli riktigt mäktig. Så satte hela stadion igång att sjunga "Blue is the colour, football is the game". Alla kunde texten utom vi, men vi försökte så gott vi kunde att klämma i där vi kunde gissa oss till rätt text. Till och med jag började känna att det här med engelsk fotboll faktiskt är rätt kul ändå.



Matchen börjar på ett strålande sätt med att Cesc Fàbregas gör 1-0 till Chelsea efter typ fem minuter. Det blir kul det här. Crystal Palace kvitterar ganska snabbt. Okej, tänker jag, det blir lite mer spännande i alla fall. Efter bara ytterligare 91 sekunder gör Crystal Palace att andra mål och plötsligt står det 1-2 mot hemmalaget. Meh! Chelsea har bara förlorat tre matcher före den här av 27 spelade, den här säsongen. De ska väl inte göra det idag, när vi äntligen är här?



Hugos stora hjälte Eden Hazard dribblar bort Crystal Pallades försvarare Mamadou Sakho.



John Terry springer längs sidlinjen och värmer upp. Nåja, han värmer inte upp sig själv. Det är publiken han eldar på och det ger resultat. Från att ha tystnat lite i takt med att Chelsea legat under ett tag får han igång en riktigt fin stämning, tills en steward kommer och säger till honom att gå och sätta sig på bänken igen om han inte förbereder sig för att spela.

Machen slutar 1-2 med Chelseas fjärde förlust av 28 spelade matcher den här säsongen. Det var ju typiskt. Men skit samma, vi hade en fin upplevelse ändå.



En liten Chelsea-supporter i rullstol gosar länge med en polismans häst. En fin bild att ha kvar på näthinnan efter en eftermiddag full av intryck.