Jag skrev egentligen det här inlägget i slutet på förra veckan. Hade bara några avslutande rader kvar som jag skulle knåpa ihop efter en tur på mountainbike i skogen i fredags. Men när kom hem och slog på datorn för att logga min runda möttes jag av de fruktansvärda nyheterna från Stockholm. Vansinnesdådet hade precis ägt rum och jag blev sittande i timmar vid datorn för att försöka förstå, smälta och ta in. Fortfarande i mina svettiga och leriga cykelkläder.

Det var så ofattbart. Vi har tvingats vänja oss vid att se sånt här i våra nyhetsflöden. Attentat som drabbar delar av vår värld nästan varje dag i t ex Mellanöstern eller i Afrika. Ofattbara scener, men på något sätt distanserade från oss både på grund av geografi och kultur. Usch det är hemskt, men det är inte här. Det är inte vi. Även om vi bryr oss så är det också lätt att slå ifrån sig.

Men på senare tid har det krupit närmare. Frankrike, Belgien, Tyskland och för mindre än två veckor sedan just London. Och nu. Nu är ondskan här, hos oss. Tiden stannar på något vis och hela livet ställdes på sin spets. Många saker kändes plötsligt otroligt värdsliga och näst intill meningslösa. Inte minst mitt blogginlägg om vår sista dag i London för precis en vecka sedan idag. Inlägget blev liggande, opublicerat.

Tidigt på lördag morgon skulle jag suttit på tåget mot Stockholm för att ha styrelsemöte i Hjärtebarnsförbundet, men vi ställde in. Dels för att det inte kändes som att vi skulle få så mycket gjort dagen efter denna tragedi och dels för att alla kände ett behov av att vara nära sina familjer. Jag är faktiskt inte ens säker på om jag ens kunnat ta mig med tåget till Stockholm tidigt lördag morgon.

Det har varit en märklig helg. Tom och ledsam, men också fylld av hopp. Många människor har visat en enastående vacker öppenhet och generositet mitt i det mörka. Via fantastiska initiativ i sociala media och på gator och torg. Det värmer att se.

Idag kom jag att tänka på mitt inlägg. Det som jag skrev i slutet av förra veckan men aldrig förmådde att posta efter fredagens mörker. Alla fina initiativ, och inte minst den enorma uppslutningen kring Sergels torg idag, fick mig att känna det så många andra också uttryckt. Vi ska leva vidare. Vi ska inte låta oss skrämmas. Så här kommer min avslutande berättelse om vår helg i London ändå. Håll till godo.

–––––––––––––––––––––––

Vår i Holland Park.  

En helg går fort. Speciellt när man har kul, sägs det ju. På söndagen var det dags att flyga hemåt igen, men vi hade i alla fall några timmar på oss innan vi behövde dra oss ut mot Heathrow.

Eftersom våren kommit lite längre i London än här hemma och det var en solig och fin dag kände vi för att vara utomhus. Och med tanke på att vi inte hade all tid i världen för att flänga runt till olika turistattraktioner, som dessutom oftast är rätt tröttsamt överfyllda med folk, så tog vi en promenad till Holland park.

Det var skönt. Solen sken, Abbe fångade Pokémon och vi strosade i ett behagligt, avslappnat tempo runt i parken. Det är en fin park, med flera olika avdelningar eller vad man ska kalla det. Där fanns stora gröna gräsytor där småknattar spelade fotboll med såna där olikfärgade västar för att visa vilket lag man tillhör. Barnen var så små att västarna gick ner till deras fötter. Eller om det var västarna som var stora. Kanske var det framtidens Chelseaspelare vi såg?

Där fanns fina planteringar i klassisk engelsk stil med låga buxbomshäckar, woodland, utomhusteater och japansk trädgård med vattenspeglar och stenpartier. Och där fanns ett område som kryllade av ekorrar, duvor och småfåglar. Kändes nästan som att ha hamnat mitt i "Drömmarnas trädgård" eller Teletubbies. Det fattades bara på att solen skulle börja jollra och fnittra ovanför mig.



En gammal tuggummiautomat som sett bättre dagar. Man blev inte jättesugen på att smaka.

Kyoto Garden. Det är ju bara att läsa innantill.