Det är den tiden på året. Småttingar i fina kläder står pirriga framför ett hav av föräldrar med kameror, telefoner och iPads i högsta hugg. På en given signal från en hukande pedagog klämmer de i med Idas sommarvisa, men när de kommit till "bena blir fulla med spring" är några redan färdiga, minst en textrad före de andra i gruppen. Det gör inget. Det är nervositeten, viljan och glädjen i deras små röster som gör det hela så fint ändå. Det är deras ambition och förväntningar som får mina ögon att tåras. Varenda sommaravslutning. Varje år.

Idag var det storebrors skola som hade avslutning. Imorgon är det Abbes. Och inför morgondagen känns det lite extra vemodigt. Efter elva år på skolan blir detta nämligen den sista.

Storebror började i förskolan på det lilla föräldrakooperativet när han var tre år och något år efter det fick Abbe en plats. Sedan dess har vi varit på åtskilliga arbetsdagar och städdagar, vi har snickrat och målat och jag har suttit i styrelsen och arbetat fram skolans intranet. Vi har varit på barnens konstutställningar, bokreleaser och dans och teaterföreställningar. Vi har varit på utvecklingssamtal och med stolthet hört killarnas pedagoger berätta om deras framsteg. Och vi har haft möten med specialpedagoger om vilket stöd Abbe kan tänkas behöva.

Och skolavslutningar. I tio år har jag stått med tårar i ögonen utanför den Bullerbyidylliska lilla skolan och njutit av sjungande barnröster och hemsnickrad koreografi. I tio år har vi suttit på en picknickfilt på skolans gräsmatta och ätit tårta från den dignande tårtbuffén. Och i morgon är det sista gången för vår del. Men för första gången ska både tårta, uppträdanden och avtackningar avnjutas inomhus, i lånade lokaler, eftersom vädergudarna lovat ett riktigt skitväder.

Men kommer det påverka mina tårkanaler? Knappast.